Här kommer texter, funderingar mm att fyllas på.

"Ingenting = Någonting"

Under en mindfulness-meditation härom veckan, sa den som ledde det hela, ”Ingenting är någonting”. Efteråt började jag fundera lite på detta om ingenting verkligen kan vara någonting. Det låter ju konstigt vid första ögonblicket.

Jag tog mig lite tid senare på dagen att smaka på detta påstående och jag kan få det att gå ihop trots allt. Att göra ingenting är det samma som att göra någonting. Låt mig förklara hur jag tänker omkring detta.
Till exempel kan jag sitta hemma på kvällen, telefonen ringer och den som hör av sig, frågar vad jag gör.

 Svaret blir automatiskt, ingenting, fast jag satt och slötittade på TVn. Jag tror att vi lägger för stor vikt vid att det alltid måste pågå någonting av stor betydelse för att vi ska kunna säga att vi gör just det. Att jag tittade på TVn utan intresse var inte betydelsefullt i den bemärkelsen så därför blev svaret ingenting.

Rent fysikaliskt går det inte att göra ingenting så länge vi är levande. Jag menar, vi andas, vi tittar, vi lyssnar, vi känner, vi äter osv. Slutar vi med att göra någonting, då lever vi inte. Det blir min slutsats i alla fall.
Det intressanta i hela detta resonemang, är för min del. Varför väljer vi säga ingenting, är det möjligen för att vi inte orkar sätta ord på allt, eller kan det vara så att vi är så stressade av att det måste hända ”stora” saker för att benämnas någonting? Kan det finnas ett prestationskrav bakom att namnge det vi verkligen gör? Eller har vi kanske glömt bort vad ord kan påverka oss i nuet, få oss att reflektera, känna in vad orden egentligen betyder osv. Det är många tankar hos i alla fall mig över detta.

Jag gjorde ingenting, innan jag satte igång att skriva detta, trodde jag. TVn stod på och ett engelskt program som hette Long Lost Family. Det handlade bland annat om en man som ville söka upp sin far, som han aldrig träffat. Det visade sig att han var död sedan några år, men att det fanns 3 syskon att träffas. Det var ett rörande möte mellan dem.

Vad har nu detta program med temat Ingenting är lika med någonting. Det ska jag förklara så här: Jag gjorde ingenting, fast det var någonting egentligen. Detta någonting bestod i att jag blev berörd ända in i hjärtat. Så idag fick Ingenting bli Någonting som väckte mina känslor.

Fortsätt gör ingenting varje dag så blir det någonting i alla fall i slutändan.

"Den dödsdömdes oro"

Han fattade inte vad läkaren sa. D et var som om doktorn pratade ett främmande språk, nåt utomjordiskt gutturalt läte. Han hörde orden, men kunde inte ta in dem. Efter ett tag sjönk de in och han förstod innebörden.
”Du har högst 3 månader kvar att leva!”

Nu började orden göra ont där inne i hjärnan. Likt en stålkula som raserar en byggnad vid rivning, studsade orden fram och tillbaka, upp och ner och gjorde åverkan på cellerna. Hur skulle han få stopp på detta tillstånd? Kunde han få stopp? En sup kanske skulle dämpa smärtan, eller några värktabletter kanske? Både ock vore kanske bäst så fick han stopp på allt. Vad spelade det för roll, han skulle ju ändå dö snart…

Tre dagar senare vaknade han ur sitt Zombie-liknande tillstånd och kände sig redo att ta tag i det korta liv han hade kvar. Fanns liksom ingen tid att spilla mer, insåg han. Fram med block och penna, skriva ner allt han ville göra innan livet rann ur hans kropp.

”Hmm, få se nu”, tänkte han. Inget ville komma ut, det var en låsning i kommunikationen mellan hjärnan och hans hand som skulle anteckna. Det fanns inte det minsta tillstymmelse till kontakt. Hans hand brann av iver att anteckna, men fick ingen impuls att skriva.

Tre timmar senare, fanns det inget skrivet på papperet. Hans hjärna var helt tom på idéer. Han som levt ett aktivt och innehållsrikt liv, fylld av äventyr och upplevelser. Var det därför han nu inte kunde komma på nåt ytterligare han ville göra. Han har ju sett alla ställen han velat se, han hade gjort alla äventyrsresor han velat göra. Han hade de prylar han vill ha, vad de nu skulle ha för nytta för honom. Men vänta var det inte en sak han inte provat på ännu som funnits där i bakhuvudet en längre tid. Jo, det var det! Men, nej det var säkert ingen idé, han visste ju inte hur länge han hade kvar och därför var det meningslöst att ens påbörja projektet.

”Skärp dig!” Sa han högt till sig själv. Om du tänker på det viset, kan du ju lika gärna lägga dig ner och tycka synd om dig själv och dö, redan idag. Klart att du ska göra det här, fattas bara annat.

Fylld av ny energi tog han sig kragen och begav sig till äldreboendet för att prata med föreståndaren om sin idé. Han skulle vara helt öppen med sin situation och förklara vad det handlade om.Men han vände utan att gå in, han tänkte att han skulle ringa i stället.

Telefonen låg där och väntade på att han skulle slå numret. Något i honom stoppade handen från att lyfta den för att ringa. Vad är det som gör att jag tvekar, tänkte han. Tänk om han inte hinner göra klart sitt projekt, tänk om han ger de äldre förväntningar han inte kan fullfölja, tänk om…

Orden slutade komma i hjärnan. Han sökte förgäves efter dem, men de var borta. Gråten kom fram likt en brusande vårbäck, först stillsamt porlande som sedan växte till en stor å för att slutligen bara forsa fram. Så mycket hade han inte gråtit på många år som han gjorde nu. Flera timmar senare somnade han över block och pennor vid köksbordet, med ett stilla hulkande.

Han vaknade, klar i hjärnan och beslutsam som aldrig förr. Lyfte luren, ringde till föreståndaren och framförde sitt ärende. Visst var han välkommen dit och idéen var underbar fick han veta. Ingen hade tidigare föreslagit något sådant.
Med Laptopen under armen, diktafonen i väskan och glad i hågen, trallade han fram till hemmet där de äldre bodde, för sitt första besök.